Sarah Carolina

Sarah Carolina
jag minns alla breven
det är åratal sedan
som du skrev dem

Det har aldrig funnits ord
som tagit sig längre in än dina
visst sa jag att jag glömt dem
men jag har bevarat dem som mina

Sarah Carolina
trots alla rockader
när jag blundar
kan jag se dina rader

Jag minns väl den hösten
jag röjde i huset
det var då jag brände breven
där i elden och ruset
jag stod stilla och såg dom
stiga mot himlen
och alla mina minnen
flög också där i vinden

Mitt i rusningstrafiken
jag svängde jag av och stängde motorn
satt och såg ut över åkern där
och himlen i sin blå ton
musiken pulserade
som ett slag under bältet
när strålkastarljuset
fångade fåglarna och fältet

Sarah Carolina
jag är ofta tillbaka
i foajén på hotellet
där vi gick fram och tillbaka
Du gick rakt in i mig
och besökte platser
där ingen nånsin satt sin fot
du vet det där har satt sig