Smulorna

Jag står och pratar med ekot över Kristinagatans lugn
Jag borstar av mig smulorna
Tar sekund för sekund
Jag minns inte mer än att ingen förstod
Och allra minst förstod nog jag
Det var ett fiasko ett gatlopp en panik en blindgångares avskedstal
Det är fortfarande håltimma vareviga natt jag vaknar alltid till vid tre
De frusna händernas linjer i ljusens skimmer står alla minnena på led

Så jag tog bilen en lördagmorgon
Jag behövde göra opp
Jag hade inga ögon kvar det var dött i min kropp
Jag minns hur jag for över den karmosinröda mattan och löstes upp av whisky och alla orden som jag skrev på det jag kom åt ett epos som jag knappt förstått än
Jag tog strid med havet och rummet där jag dansat i galenskap hela natten
Du vet det är så mycket lugnare nu så här i den andra akten

Barnen sover stilla i natten lättare droppar tar sig ner på fönsterblecken
Jag lyssnar andetag och liv i rummet
Stoppar om med varma täcken
Det slår en vind mot fönstret dynorna ligger genomdränkta
För några år sen satt jag här och målade tavlor som såg ut som skit och var helt ogenomtänkta
Jag såg mig själv som orsaken till sorgen som om allt inom mig hade brunnit
Jag hade sagt: Jag har älskat dig, det är för sorgligt det har försvunnit